Bit efter bit erövrar jag texten. Det är fortfarande mycket kvar men idag kände jag att jag kommer kunna få in texten till premiär. Ja långt innan dess.
När man ger sig in i ett repetitionsarbete vet man aldrig någonsin var man hamnar. Det är både läskigt och det finns en tjusning i det. Det enda man kan göra är att jobba på så pass bra som det bara går. Jag vet att jag ett flertal gånger har varit ute och cyklat, undrat om jag kommer få till det, varit helt åt fanders.
Allt detta arbete, det gör att jag med åren börjar känna en viss flyktighet i detta arbete. I sig inget nytt, men likafullt. När jag tittar tillbaka på hur länge jag arbetat med detta, hur pass mycket energi jag lagt ner. Wojne, wojne.
Och så ber jag en stilla bön om att det ska komma publik. Det är bara med publiken som vi blir legitima. Utan den är vi inget.
Nu hänger sommarnatten utanför fönstret. Jag säger till mig själv, försök att njuta av detta Magnus, medans det varar. Den nordiska sommaren är ju alltid så flyktig, så kort. Så intensiv. Nu går man här i huset utan att famla efter ljusknapparna, som jag gör om vintern.
Rätt mycket trötthet finns i mitt inre och i min kropp. På senaste tiden har jag funderat mycket mycket om jag ska orka vidare. Men denna sommar ska vara med flaggan i topp, det är då ett som är säkert.
Nu, textarbete igen.