Inte kan jag komma i säng heller. Allt för mycket pockar på. Men å andra sidan älskar jag tystnaden om natten, den är så livgivande. När hjärnan nästan trängs ihop är det så välgörande att låta tankarna forsa som ett Niagaravattenfall, fritt, forsande, och fruktansvärt associativt.
Jag behöver tid att tänka på Selma. Den damen kräver sin tribun och det är som att svära i kyrkan om du misshagar henne genom att använda henne på fel sätt.
När Selmas tid är över, efter fredagen, då vidtar Staffan Göthe återigen. Jag läste i Huvudstadsbladet idag (det är så roligt att läsa den för då börjar allt att klinga på finlandssvenska i ens inre) att Oktobers föreställning där Staffan gör Björling (briljant, men vad annat var att vänta sig!!!) gästspelar. Lyckliga grannar i öster som även de får tillfälle att se den livsbejakande men samtidigt sköra och frågande föreställning. Tänk att teater är en sådan kick, ett sådant livsnjutningsmedel när det är bra.
Nej för allt smör i Småland får jag inte sitta uppe längre, jag må gå till bädd nu.
Allt gott!