I går kväll gav jag en varm kram åt Elizabeth, Dragan och Katta. Det var de som var här. En varm kram för att vi genomfört säsongen 2011 med glans. Och som vi strävat. Som vi arbetat. En film dansar förbi i rask takt med händelser, applåder, scenerier, publikmöten, skratt, allvar, bad, glass, drömmar, förhoppningar. Ja det är bara förnamnet.

Vi har genomfört 36 föreställningar. Och vi har, om jag förstår saken rätt, haft över 4.000 besökare. Detta är rekord och jag blir omtumlad av tanken.
Så det är klart att jag även är trött nu. Det jag hoppas på är bland annat att jag ska börja kunna sova bättre. Att det ska bli möjligt att inte sätta mig upp med ett ryck, och lite i panik tänka: vad måste jag göra nu. Har jag glömt något.
Idag åker Amber och Renate till Stockholm för Ambers provläsning på Radioteatern i morgon. Hoppas hoppas att det går bra. Tänker på denna lilla goa “skruttjej” med sitt burriga hår och allt sitt bus i kroppen. Och jag tänker på alla barn som varit med i sommar. Min förhoppning är att de fått med stärkande och utvecklande upplevelser och att de fått bra redskap för den fortsatta resan. Jag tror det.
Så tänker jag på min roll som Gertrude Stein. Frågan är om jag kommer få en sådan roll igen. Jag vet inte. Men det är ingen idé att sörja. Det hör verkligen till arbetets karaktär att påbörja och att lämna. Så är det bara. Istället får jag tänka på allt jag fått vara med om, allt som rollen utvecklat mig.
Dragan är igång och river ljuset nere på scenen. Jag ska själv sätta fart, med uppröjning. Och även med att hjälpa honom. Livet går vidare. Snart väntar semester!