Tack gode Gud att jag lever. Efter denna fruktansvärda bilolycka så sitter jag här framför datorn med en hel kropp. Kan inte fatta, kan inte förstå att jag klarat mig utan en skråma. Men jag gråter mycket, och jag är fruktansvärt trött. Filmen med den där bilen som kommer och kör i mitt körfält rakt mot mig, som inte vejer undan, den filmen får jag inte bort just nu. Vad jag förstår var han alkoholpåverkad.
När min bil snurrar runt och voltar på vägen och sedan blir still. Allt står still. Då förstår man ingenting.
Jag älskar svensk sjukvård. På det sättet de har tagit hand om mig idag, alla som arbetar inom denna sfär, gör mig bara full av beundran. Tack vårt svenska samhälle som har allt detta. Tack.
Men nu är jag så trött, kroppen är alldeles förbi. Jag måste vila. Har inte lust att göra ett skapandes vitten. Jag får nöja mig med de goda upplevelserna som varit idag. Att jag var på Långban på vernissagen av Ragnar Ljungman utställningen. Så många vackra minnen från Karlavägen. Och där var tavlorna igen. Mycket sensibelt, mycket vackert. Jag fångades också av hans tavlor av fattiga människor, torpare och småfolk som lydde under Bosjön. Starkt!