En fullständigt strålande morgon, så otroligt, otroligt vackert. Sjön spelgelblank, sol, våren står i sin blomning.
Småtrött på morgonen, som vanligt, innan jag får upp fokus så famlar jag runt, vet inte var jag ska hän. Seden startar radarn och den inre motorn för att styra mig rätt.
Ständigt denna känsla av att vara otillräcklig, att inte hinna med allt som bör utföras. Jag hinner inte ta i manus, sätta mig in i pjäsen. Samtidigt så känner jag pjäsen, det får man säga, efter att ha umgåtts med den i alla år, efter genomläsningar i våra readings.
Ska skriva ett välkommen brev till alla inblandade i Damen idag. Tror att det kan vara rätt och riktigt. Många känner till och har varit här men inte alla.
Har precis sett ett inslag med Elisabet Olsson Wallin på tv, om hennes bilder om cancerpatienter. Naturligtvis, som alltid, så landar det starkt i mitt inre, när jag ser hennes bilder och hör henne tala om på vilket sätt hon skapat dem, med vilka, utgångspunkten, färg och ljussättningen. Hon är en storslagen konstnär. Glömmer inte när jag träffade på henne i Örebro och det intryck som hon gjorde. Me dessa bilder berör hon ett ämne som är så svårt att tala om, den dödssjukes sista tid och de anhörigas reaktioner och sorg. Allt är storslaget gjort.
Jag har varit så upprörd över det som hänt i Vännäs, pöbelupploppet med stenkastning mot invandrare. Vi ska inte tro att vi bara kan förlita oss på ett gott samhälle och ett samhälle som bygger på demokratin. Vi måste slåss för det oupphörligt, det går upp för mig allt mer. Det är dock hoppfullt att se motrörelsen, ungdomar som startar och drar igång en demonstration, som uttalar sig. Det är hoppfullt. Men det är det att jag för mitt liv inte kan föreställa mig och se i mitt inre bilden av en grupp som tar till pöbelfasoner, och som kastar sten mot människor. Måtte flyktingarna ha mod att ta sig tillbaka, annars så skapas ju legitimitet för sånt här.
Iren Lejegren på Regionförbundet och den vice ordf. som är borgelig, skrev en stor insändare i NA idag, om vikten och det positiva av att vi har invandrare här, att de inom en snar framtid kommer att behövas när 40-talisterna går i pension och att de då sitter inne med utbildning och kunskap. Så skönt, de använde artikeln för att vi ska få möjlighet att se potentialen, inte problemen. Bra.
Jag gillar denna tystnad som kan utbreda sig på morgonen, då jag kan bli blixterkoncentrerad, det gör att jag kan få ork för det som ska uträttas under dagen, jag hinner ikapp mig själv.
Igår träffade jag Stadrabarnen på teatern, de är bara så söta och det var ett glatt återseende. Samtidigt var det en massa nya barn också. Jag är så stolt över att få möta dem, se deras utveckling, se hur de växer upp och förstå att verksamheten här har hjälpt dem fram i deras liv, satt spår och förhoppningsvis gjort dem rikare. Det är en glädje.