Det här var inte lätt. Nu är jag helt slut i rösten. 250 personer, ofokuserade, barn som tjoade, en enorm eld vars rök och gnistor inte gjorde det lättare. Jag försökte nå fram med rösten, det gick inte att hålla några scenerier.
Middag, vill äta middag. Vill bli varm i kroppen.
Lars Eriksson ringde. Hoppas att det går ihop med möte för en utställning i sommar. Och kära nån en sådan god vän han är och så sympati jag känner för honom. Därtill. En sådan yrkesman. Jag älskar folk som är professionella. Och det är Lars. Hans idé om smörgåsbordet är urkul.
Svart utanför fönstret. Ibland blir det för mycket av landet och jag längtar efter avgaser och glam och stoj.