Så sorgligt, så oerhört sorgligt. Sif Ruud är död. En av legenderna inom svensk teater är borta. Eller ska jag säga ytterligare en legend. Häromdagen var det Ingrid Luterkort, som ju blev 101 år. Nu Sif Ruud. Varje gång det händer så känner jag att Sverige blir fattigare. Det ekar lite mer, tomheten breder ut sig. Det enda man kan göra är att stilla bedja om att det kommer nya förmågor.
Tänk så Sif Ruud påverkade mig när jag var liten, som Madame Flod i Hemsöborna. Så genial hon var, en sådan urkraft, sådan kärna det fanns i hennes karaktär. Och att bara föreställa sig hur det var när de filmade tillsammans, Sif Ruud och Allan Edvall. Otroligt. Sedan alla rollerna på Dramaten, där jag han se henne några gånger.
Frid över hennes minne, må ihågkomsten av henne vara stark!!!!
Vi har för ett tag sedan avslutat måltiden ihop, trollisarna och jag. Det är så angenämt att de är här igen. Måtte vi sälja på biljetter ordentligt, det är de värda, att få en riktigt stor publik.
Ögonen håller på att falla igen. Sömnen ska få infinna sig. Godnatt!