Idag läser jag Malin Bergs text i Nerikes Allehanda. Hon är ju en av Örebro teaters främsta skådespelare som också varit teatern trogen i alla år. Och det är nu många år som hon spelat på teatern. Hennes text berör mig djupt, det faller till och med några tårar när jag läser den. Hon skriver om några möten med barn när de spelat för en ung publik. Hur teater för dessa barn i vissa fall varit livsavgörande och fått nå fram till något långt därinne, där själen bor. Och hur det för henne själv var avgörande, ja livsavgörande när hon som ung upptäckte teaterns värld. Teatern blev en plats där allt var möjligt. Och denna känsla och tanke är så nödvändig idag, när många tutar i oss att saker och ting inte är möjliga. ”Världen går åt fanders så varför bryr du dig?” Vi måste ta tillbaka våra drömmar! Ibland kan vi som arbetar med teater mötas av en nedlåtande attityd. Att vår konstform teatern, skulle vara förlegad, anno dazumal, inte nödvändig, nått ytligt. Det är då jag blir så stärkt när jag får läsa en sådan text som den Malin Berg har skrivit.
För min egen del är det just nu lite av ett svart hål inuti mig. Jag tror för övrigt att detta är första gången i Sveriges teaterhistoria som det inte spelas någon teater någonstans. Ja, förutom att man ger vissa barnteaterföreställningar. Innan jag somnar har jag vissa kvällar föreställt mig hur själva salongerna har det. Salongerna på Dramaten, på Stockholms stadsteater, Malmö Opera, Helsingborgs stadsteater. Ja listan kan göras hur lång som helst. Det är stora rum som nu ekar tomma. Där det varit gråt, skratt, andning, gastkramande koncentration är det bara tomt. Ett dammkorn faller ner från taket, singlar lite långsamt ner mot golvet. Väggarna, de som vi alltid hoppas ska kunna tala, andas in all denna tomhet, rummen frågar efter den publik som ska sitta där, stolarna saknar stora varma stjärtar som njutningsfullt sjunker ner på dessa. Det är som om Cromwell dykt upp, fast i ny tid och i ny skepnad, för att återigen få stänga våra teatrar.
Nu kommer en ytterst subjektiv åsikt. Vissa kanske blir upprörda, men i vårt land har man väl ändå rätt att i yttrandefrihets namn får uttrycka sig. Jag kan uppfatta att scenisk konst från början fick klä skott för pandemin. Underförstått har det funnits en tanke att det är vi inom teatern som sprider sjuka ikring oss. Det skulle vara förenat med livsfara att sitta i ett teaterrum (i en salong som kanske tar flera hundra personer). I stället får några spridda själar i ett stort rum förknippas med fara. I hus där det finns dörrar i mängd för ut- och insläpp har tanken slagits fast att det skulle uppstå en livsfarlig trängsel. Sägas bör att jag för min del aldrig upplevt en teaterpublik som brottats och slagits för att få komma in först av alla. Nej på teatern ser du inte en skymt av ”pensionatsarmar”. Kanske skriver jag det här med en känsla som är sårad, då vetskapen varit stor att folk har fått trägas på handelsområden och på många andra ställen. Men teatern har ansetts livsfarlig. Och vad har vi gjort? Gång på gång läser jag om hur teaterarbetare är djupt medvetna om att göra det säkert och att vi därmed inte gör annat än att fullständigt längtar ihjäl sig efter en publik. Men våra teatrar är stängda. Det är med sorg jag skriver det.
Den sista tiden har det varit svårt att tänka klart. Osäkerheten skakar om mig. Men så igår så satte jag ändå igång och började planera inför sommaren. Med en tro på vaccinet, att det ska gå att spela, att vi ska få möta en publik. Om inte annat så får vi spela utomhus. På Stadra är det vackert så man kan ramla baklänges men vissa kvällar så är det fullt av knott. Vi får lösa det. För min största längtan inför sommaren är att åter få möta publik och kollegor, nå ut över scen och salong och över tid och rum. Kanske kan jag också få någon mer att börja drömma, hoppas, förändra. För scenkonst är humanismens livsrum, och där vill jag bidra.
Ps. om bara ett litet tag så kommer skriva om en riktigt rolig nyhet, men det får jag inte yppa något om nu. Nyfiken?