Så var då Vill ha dig färdigspelad. Sorgligt sorgligt sorgligt. Men så är ett teaterliv, en föreställning kommer till, blir av, blir spelad och blir spelad för sista gången. Man blir av nödvändighet hårdhudad. Vi som jobbar med teater kommer så nära varandra, vi ger av våra hjärtan och våra instrument är våra egna jag. Och det är då som det blir så jobbigt och svårt att skiljas, i alla fall när vi som vi haft denna enorma kärlek till varandra. Man får sätta upp en motbild: hur hade det i sådana fall varit om vi bara spelat på och spelat på? I 22 år!!! Inte så kul.
Men det ska sägas att jag fick en extra liten tuss i hjärtat när jag hörde att Kalle, ett av barnen som varit med, var så ledsen för att det var slut. Det är precis det jag vet om. Vi inplanterar i barnens hjärtan och i deras minnen otroliga upplevelser. Det som de sedan bär på hela livet, vetskapen om hur det var att få spela för publik när de var små och hur deras kreativitet växte.
Jag blev så oerhört glad när jag såg en blänkare i SvD idag om oss. Det står att vi och Stadsteatern spelar pjäser om Stein och om utställningarna i USA. Alltså ligger vi i tiden och vi blir därmed intressanta. Bravo.
Det kommer bli så bra för min egen del att nu inte behöva tänka på VILL HA DIG. Jag kommer få koncentrera mig på Den fjärde rosen. Och det är vad jag behöver för egen del. Det är av vikt att jag säger att jag kommer kunna erövra texten och kommer kunna lära mig den. Många bitar i första akten finns ju faktiskt på plats. Det gäller att börja ta tag i andra akten dock.
Idag regn, skönt att vi har sluppit regnet när vi spelat VHD. Det har varit så mycket vackrare med prologen utomhus. Ska nog i badet, det kan vara så skönt att bada när det regnar. Och det var ljuvligt i vattnet igår, när vi var i efter föreställningen.