Så är vi då framme på den dagen som vi strävat fram till, premiärdagen. För att sedan få spela vår föreställning.
Det är alltid, alltid, alltid lika ofattbart att komma fram till en premiär. Så mycket arbete som ligger bakom, så många ansträngningar från så många. Vi har haft en mångskiftande process. Skratt – javisst! Gråt – javisst! Stress – javisst! Ett tag trodde jag skeppet skulle gå i kvav. Men visst vände vi skutan och nu är det framåt. Alla ser fram emot att få spela för en premiärpublik.
I förrgår drog vi igenom för första gången inför en publik. Då var jag mycket nöjd. De många skratten förvånade, vi visste ju inte då hur publiken skulle reagera. Igår var det den absolut svåraste dagen av de alla för mig. Att spela för byalaget på genrep. Jag har fortfarande noja efter igår, kan inte avläsa hur det var riktigt. Vi var för forcerade i början, körde över publiken. Det gäller att dansa med dem, dansa till musiken i vårt inre. För att få det att svänga tillsammans med dem.
Idag kommer det press. DN, SvD, NA och jag tror Karlskoga Tidning. Måtte jag och vi alla hålla. Det är så oerhört känsligt för mig att spela en kvinna, jag känner jag är sårbar för minsta kritik. Jag ber en stilla bön att detta ska gå vägen.
DN kommer för att intervjua Marika idag. Väldigt roligt. I morgon ska hon vara med i TV4:s morgonsoffa. De kommer och filmar slutet. Jag allt känns overkligt.
Jag bannar mig själv att jag inte kan sova längre än jag gör. Skulle behövt sova ut idag. Som vanligt vaknar jag klockan sex på morgonen. Jag ska ta mig en promenad och begrunda både det ena och det andra. Också för att göra mig på gott humör. Klockan 11 ska vi repetera. Jag begärde det, för att lösa min början på skrivandet av självbiografin. Den är inte löst och jag har lidit hela tiden av det. Hoppas att vi kommer fram till en riktigt bra lösning där.
Återkommer med rapport här om hur det gått.
Jag säger spark spark spark till mig själv.