Så fick jag tillslut se Paraplyerna igår. Sett fram emot att få sitta i salongen på Stadsteatern både länge och väl. I och med att Ia L är med i föreställningen så har det varit lite extra angeläget att se uppsättningen. Det är baske mig inte ofta jag sitter och fäller en tår när jag ser en föreställning, men denna gång var det så. Samt att jag skrattade och njöt av hjärtat lust. Pjäsen utspelar sig i en gympasal där en samling med amatörskådespelare ska göra Paraplyerna. Lite taffliga är de till en början. De slåss om roller och blir glada att få spela den roll de får. Kajsa Reingardt, som jag alltid tyckt är så lysande, gjorde en mamma som var fullständigt betagande. Och så var det första gången som jag såg Sverrir Gudnason, som man sett en hel del på tv och film. Han slöt jag till mitt hjärta.
Det var som att de lyckades med att skildra vanliga människor. Tycker inte om att använda det uttrycket, alla människor är speciella. Men att ge liv åt de som finns ner i myllan på det sättet som de gjorde, det är något jag önskar för Mankell pjäsen, att vi skulle lyckas med att ge värme, humor, drömmar till Axel och Karin och Oskar och alla de andra i Apelsinträdet.
När jag kommit fram till Örebro idag ska jag skaffa sadeljord och kardborrband så fondtyget förhoppningsvis blir klart snart. Så att det går att fotografera affischbilden till Från min loge i en lagård.
Ingen bild idag. Ni fick ta till er mina morgontankar istället.