Midsommardagen. Än så länge är det knäpptyst omkring mig. En välbehövlig tystad. LOA är kvar, och Roswitha och Lennart. Annars är alla andra iväg. Igår var det dock massor med andra människor här. Dels 80-90 personer till byalagets midsommarfirande. Sedan var vi 20 personer på mat – supé på Verandan. Tack och lov, verkligen tack och lov, att det är knytkalas så jag inte hade all mat att tänka på. Men det är ju hela tiden miljoner frågor. Var finns det, hur, var, när. Kan jag, vad tycker du. Etc.
Till det bilden, Carl Jan och Hans Dahlgren med flera dök upp och de skulle dricka champagne på Verandan. Så nog var det livat, nog var det glatt.
Denna dag behöver jag slippa alltför mycket ansvar. Vila hjärnan. Fast jag måste ta i Stadras ekonomi och det fasar jag för. Vi får se.
Parken som jag kan titta ut i härifrån kontoret är så oerhört vacker. Som en grön oas, eller en grön lunga. Andas klorofyll. Blommor överallt, det är som vackrast nu. Solen kommer så långsamt fram, när jag vaknade och kom ner för trappan och tittade ut så var det ett fullständigt svischande av svalor. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag tänker på min Ivar Harrie replik: Midsommar. Svalorna är som pilar i skyn. Snacka om att få en inre bild att ta med sig in på scenen.
Det jag ska göra, och som jag vill göra, är att fundera över text, ge mig tid att plugga lite mer. Så att jag skaffar mig mer inre material till denna premiärveckas arbete. Jag ber till Gud att det ska gå bra, att vi ska få publik, att vi ska få recensioner. Jag tänker bevara min ödmjuka inställning att ingenting är självklart och att vi ska bemöta vår publik på det allra bästa sätt som vi bara kan.