Ibland går det lättare och man blickar framåt, som när man veta att man ska få medalj av kungen. Ja, det är faktiskt så trots att det känns helt overkligt. I december fick jag ett stort A4 kuvert i brevlådan, med Hovets brevhuvud uppe i vänster hörn. Snacka om att bli både nervös, bli nyfiken och att känna spänning. Får man ett sånt kuvert får man inte slita upp det, nej då ska man leta fram en bra brevöppnare, en brevsprättare.
Det som gjort mig väldigt glad och som tumlat om mig rejält är motiveringen för framstående insatser inom kulturlivet i Bergslagen. När jag en gång, år 2000, tog klivet, sålde min lägenhet i Stockholm och flyttade tillbaka till Nora, då var det många som höjde på ögonbrynen. Men under åren som hade passerat i stan så kände jag en fullständig avsky över att vara som ett frö för vinden, inte förstår livets inriktning, inte få utlopp för en inneboende energi och skaparluft som pockade på. Så det blev Nora och det blev framför allt Stadra Teater. Med facit i hand så känns det som att jag var både modig men också att jag gjorde rätt. Och när jag såhär efteråt ser på livet i backspegeln så vet jag att någon kunglig medalj hade det inte ha blivit om jag varit kvar i Stockholm. Man få åka dit ändå, när det går. Och visst kan jag sakna mina vänner som finns där och i Malmö och i Göteborg. Och så är det en viss person jag skulle vilja se lite oftare, det ska erkännas.
Men på slottet ska jag nu se proper ut och det kan ju bli ett krux. Inte för att jag ser ut som en slashas direkt. Lite stil och finess strålar jag nog ut. Men det är det där med att kavajen spänner lite när den är knäppt. Med andra ord, jag hade inte haft något emot att vara lite smalare. Om jag ska skylla ifrån mig på något (men det kan man inte får) så var pappas kroppskonstitution sån att han med åren fick en mage. Lite får man väl ändå skylla på generna, eller är det att bedra sig själv? Nu har jag i omgångar gått på Nutrilett, men bitvis mår jag såna dagar så dåligt att jag inte riktigt pallar just nu. Speciellt inte när vi är mitt i tagen med att repetera Stadra Vinterscen. Det jobbet upptar mycket av mina tankar. Då är det inte så lätt att gå runt och vara svajig. Men jag kommer igen, det är inte för sent. Om ni för övrigt blir paffa över att vi ska göra en Vinterscen så kan jag berätta
att den blir digital i år. Inte vad jag vill och vad jag strävar efter mest men i dessa tider så. Och vi kan nå ut till folk på ett annat sätt.Det smyger sig ett leende över mina läppar när jag tänker tillbaka på Den itusågade damen som vi gav på Stadra 2009. I andra akten gjorde ju rollen Lillen entré, en roll som jag spelade. Ibland är man inne i sina egna tankar så mycket att man inte fattar vad man strålar ut. I vanliga fall ska jag ju framstå som den seriöse teaterdirektörn och skådespelaren. Det är så publiken oftast uppfattar mig. Men som Lillen spelade jag en överårig raggare. Rollens första kostym var nätundertröja, röd skjorta utanpå den, kalsonger, raggarsnurr i håret med lock ner och cigg i mungipan. Och då med en kulmage som jag inte var helt medveten om. Till tung rockmusik skulle jag som en annan tuffing gå från fonden fram till förscenen och sen stå där vid en av stolparna. Jag var fullständigt oförberedd när publiken skrek av skratt vid min entré på premiären. Det enda jag visste var att jag måste hålla rollen intakt och stå kvar och vara vara seriös. Medans publiken fortsatte skratta.
Så det är klart, några kilo ner skulle ju inte skada. Jag misstänker att det är fler än jag som kämpar. Med vikten, med rökning, med kärleken, med självförtroendet, med allt. Men det är kanske det som gör oss mänskliga. Det som vi vill vara. Ingen robot utan en människa med fel och förtjänster, med fram och baksidor. Ja, ni vet….
Foto: Kajsa Grebäck
