Jo – bäste läsare. Det går bra att använda texten nedan, men har du lust så tänk en tanke på att jag lade ner mycket möda på att få ihop den. Jo, jag formulerade den, men nu är den fritt tankegods – om det inte är så att du vill referera till mig. Ha det fint!
*
Huru det sig bekom att spektakeldirektören ifrån Landet Stadra sig önskade att få invitera självaste den gunstiga Våren på supé uti april
Det är dags att ställa till med kalas för självaste Våren
Jag har länge gått och tänkt på det: varför kan man inte ställa till med till ett riktigt roligt kalas och då bjuda in självaste Våren. Förhoppningsvis kommer det med en massa glada människor och vi kan tjoa och skoja och skratta tillsammans.
Om ni inte känner Våren (självklart hinner ni lära känna varandra på kalaset) ska jag presentera Våren för er. Såhär kan Våren vara.
Det är tidig morgon i slutet av april och solen håller på att gå upp, klockan är halv sex eller sex. Vid den här tiden på året brukar jag för det mesta kunna vakna tidigt. På Stadra är det alldeles vindstilla. Grecken, denna så otroligt vackra och trolska sjö ligger precis spegelblank rakt framför mina ögon och jag blir alldeles förhäxad och står där och häpnar. Ofta är man ju hemmablind men ibland går det att återigen se all denna skönhet, gnugga sig i ögonen och bara se, titta. Barmbergen, det var mormor som kom på det namnet och de heter ju så också i min vokabulär, de blir dubbla kullar vid Grecken, de speglar sig i sjön. Det är vår och det spritter i hela naturen. Det är massor med sjöfåglar som hörs, jag vet att minsta lilla myra hoppar jämfota likaväl som daggmaskar snurrar runt och solar sig och alla tycker att livet ändå är härligt att leva. Dimman över sjön håller långsamt på att lätta. I naturen är det så fräscht, så pånyttfött, så hoppfullt. Kalas ja. Jag som under de senaste åren ställt till med stort kalas och firat nyårsafton 21 december, när det vänder, ljuset ska komma åter och för den skull känns på riktigt, funderar på att starta ett firande och bjuda in Vårenvalborg också. Det måste få vara ett roligt kalas, förhoppningsvis kommer det en massa glada människor och vi kan tjoa och skoja och skratta – för att fira tiden av sommarens pånyttfödelse som kan kallas Våren. För trots att vi lite till mans gnetar och stretar mest hela tiden, så finns det ju stunder när det är riktigt roligt att leva. Då man får slå klackarna i taket, jo som de säger i slutet av Hasse och Tages 88-öresrevyn. Till publiken sa de hör ni ska vi inte ta och slå klackarna i taket. Och så tog de av sig sina skor, och scenen hade så låg takhöjd att de verkligen kunde trä på skorna på händerna och sedan gå med klackarna i taket. Därefter blev det dans och alla dansade med alla. Fest i Kapernaum kanske man kan säga.
Så visst kan det vara roligt att festa tillsammans med Våren.
Det där var bara en inledning för att på något sätt komma fram till det jag skulle tala om: att jag tror på de mänskliga mötena. Såna som går att få till på fester. Och för att skapa dem så behövs det olika slags platser som vi kan mötas på. Vi kan kalla de för demokratiska rum. Teknik i all är, ja, jag gillar teknik när den fungerar, när den underlättar mitt arbete (inom parentes sagt, jag svär ve och förbannelse när den stjäl min tid). Det som på allvar bär framåt är de mänskliga mötena. Det är nog en av anledningarna varför jag blivit teaterdirektör, för att ge mitt bidrag till och skapa just dessa torg, dessa mänskliga lufthål, dessa själsliga middagsbord, dessa tankens studsmattor, dessa kulturens brunnar att dricka ur, dessa sinnenas drömfabriker, dessa intellektets verkstäder, dessa platser där jag kan släcka törsten, dricka mig berusad av såväl väntade som oväntade möten. Vi lär använda bara en liten liten del av hela den kapacitet vi besitter, av vår förmåga. Människan är ett så känsligt instrument med så många sätt att kommunicera på, och som vi inte är riktigt medvetna om. Ser ni att få mötas, det kanske handlar bland annat om att feromoner ska få fritt spelrum. Det handlar om att kunna se in i någons ögon. Det handlar om att se en annan människa framför mig, fånga ett snett leende, bli full i skratt av ett stänk med humor från någon annan. Det handlar om att äga många olikas sätt att kommunicera på – för att förhoppningsvis förstå vem den andre kan vara.
Att vi kan samlas här idag får väl bli vårt torg i världen, vår möjlighet att ses, utbyta tankar, ha roligt, respektera varandra. I Grekland, under antiken, hette detta torg agoran. Kanske kan det också liknas vid ett speakers corner, platsen där alla kan få komma till tals. Jag gillar platser där man kan utbyta tankar, det tolerantasamhället. Ett intolerant samhälle det är avkrokar där dumhuvuden hävdar att det är bara är hen som har rätt, att allt utgår från det hen tror på och alla andra sedan har fel. Nej, jag hyllar torget, agoran, platsen alla har rätt att komma till, där tillfälle ges för många att låta sin stämma komma till tals. Kommer ni ihåg vilket uttryck men kopplat till Voltaire (det var visst någon annan som sa det):
Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem
Sverige. Detta vårt gemensamma land och vår agora, Sverige – ett fritt land. Jag skickar jämna mellanrum en tacksamhetens tanke till detta mitt land, att jag får bo här, långt upp i högan nord. Med vår natur, vår demokrati, vårt gemensamma drömslott som kan kallas för folkhem.
Hörni, vi kan väl fortsätta att kalasa tillsammans. Vi bjuder in Våren att sitta med vid vårt bord, där vi får mötas. Skoja och skratta. Bråka och tjivas. Diskutera och argumentera, hävda och lyssna, kalasa och mumsa och sippra och njuta.
För övrigt tror jag att på detta kalas för Våren så kan det vara läge att bjuda in ett av dagens födelsedagsbarn. Det är nämligen Kungen som fyller år idag. Jag lyfter på hatten inför vår Sverigerepresentant och jag lyfter på hatten inför vår gemensamma agora, inför allt det sköna och den ljuva tid som ligger framför oss. Och sist men inte minst så lyfter jag på hatten och utbringar ett fyrfaldigt hurra för självaste självaste Våren. Den leve hipp hipp HURRA HURRA HURRA HURRA