Selmas ord studsar in i huvudet, runt svävar de. Jag trampar runt i Selma vatten för tillfället. Och så den ständiga frågan. Varför fick vi i Bergslagen inte någon Selma eller Tunström eller Fröding som skrev. Men jag är inte den första att fråga mig det. Det börjar klarna och jag får fler ingångar, fler tankar, mer stuktur inför fredag kväll. Mycket, mycket arbete läggs ner för enbart en föreställning.
Mats Eriksson kommer och plogar parkeringen. Klart, bocka av. Nerikes Allehanda ringde, Norasidan, för att tala om detta. Hur stort det blir är svårt att säga. Meny i NA har inte blivit klart ännu, jag ringde och frågade och de skulle lägga in på kallendariet.
En sådan spänst hon har i språket Selma. Det sjunger om det. Jag tänker att Strindberg måste nästan kreverat när han fick höra att Selma fick Nobelpriset. Denne rasande svensk fick väl nästan blodstörtning. På den tiden då det framför allt var mannen som skulle gå i frontledet. Och så fick berätterskan från Värmland priset istället. Men Strindberg blir ju inte mindre bara för att han inte just fick den äran.
Så jag njuter av tystnad och koncentration.
Skönt att det blev OK från Kulturrådet med Tonsättaransökan, att den accepterades efter allt strul som var med den. Musiken med inspiration av Nino Rota. Jo där träffade jag huvudet på spiken och Anders Ortman var med på noterna. Bravo bravissimo.
I nästa vecka fortsätter jag på alla de sätt med Staffan Göthe och Den itusågade damen. En himla bra titel på en pjäs för övrigt. Och jag blev på gott humör när jag fick till ansökan och verkets titel: Toner från en itusågad dam.