Det har nu blivit så smärtsamt att lyssna på händelseutvecklingen i Ukraina att jag inte klarar att ta in mer från nyhetssändningarna. Ett land krasas sönder, förtrycket ökar. Makten, i form av ryska stridskrafter, hotar vid gränsen. Idag läste jag i DN Katarina Kielos artikel om 1914 kontra 2014. Att leva i en säkerhet på att det ska vara evig fred är bara löjeväckande. Det är sant, jag är tacksam att jag just nu får leva i ett land som Sverige. Där jag får uttrycka mig, där jag har rätt till mitt liv. Tänk om jag varit född i Ryssland, i Uganda, i Irak, i Kina. Mitt ”vapen” blir istället konst. Med teater är min förhoppning att det går att skapa ringar på vattnet av humanitet. Teater kan aldrig vara våld. Det är mot dess natur. Det handlar inte om att någon bestämmer (regissör) utan att teatern som konstform aldrig kan vara en diktatur. Teater ska vara liv, ska vara månatligt språk. Ska vara ett sätt att fördjupa oss själva och andra för att bli större. Och även roa. Dessa bilder på milismän ser jag aldrig skratta. De är gravallvarliga och hårda, humor, vad är det tycks de säga.
Tack och lov får jag bo här i Sverige. Det kommer att vara självklart för mig att jag röstar i EU valet. Det finns så många länder där man inte får rösta, eller det bara finns möjlighet att rösta på en sak. Jag vet att många kan säga emot mig men det är min åsikt. Det är bara lite drygt 90 år sedan kvinnor fick rösträtt, innan dess fick de inte ingå i den demokratiska församlingen.
För övrigt. Så har jag varit utomhus och jobbat här på Stadra. Riktigt skönt. Nu är det kaffepaus, med ett par knäckebrödssmörgåsar. Mums.
