Ni vet när björkarna börjar skifta i lila, och sedan går över i ett ljust skimmer av grönt. Är det inte underbart!
Från Sjugarebyn hör jag Erik Axel Karlfeldt som diktar
Intet är som väntans tider
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april
Dessa ord får på sitt sätt beskriva en del av alla samtal som pågår uppe i min hjärna. Ja det pratas på så det står härliga till understundom, det kan handla om teater, natur, frukostsmörgås, dammtussar i hörnen, oskrivna brev, om måsten som måste utföras. Och när poetens ord började sjunga på dalmål (Karlfeldt var ju en riktig dalkarl) så blev det så fint. Orden dök upp på morgonkvisten och gjorde gott. Vi är inne i april månad, en månad förknippad med förväntan. Det är tiden när naturen ännu inte slagit ut. Men det är tiden då det pumpar och pulserar. För snart trycks det på startknappen och jorden blir åter grön, skön, blommig, doftande, omhändertagande och färgglad. Vi som har Sverige som referens får nog alla lite andnöd, varje år blir vi överrumplade av denna natur som åter vaknar och får bli till. Sedan barnsben faller jag pladask för psalmen som börjar
I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor.
Se, härligt smyckad jorden står, se hur för dig och mig hon får så underbara håvor!
Det är en tacksamhetens tanke jag skickar till den tyske prästen och diktaren Paul Gerhardt som på 1600-talet skrev dessa vackra och berörande ord. Och när jag hör raderna kan jag återminnas förberedelseresorna med mamma när jag skulle konfirmeras i Rättvik den sommaren. Man skulle under våren gå ett antal gånger i kyrkan såsom förberedelse. Och ofta hade vi bott över uppe på Udden vid Stadra och reste den vidunderligt vackra vägen fram till Järnboås. Längs med slingrande grusvägar, förbi tjärnar och vikar, längs med gamla ädelträd blev resorna till naturupplevelser av bästa slag.
Bara det nu inte pratas på stan om mig i stil med ”Den där teaterdirektören har nog fått fnatt. Han talar inte om teater längre, han talar mest om natur. Har det slagit slint för honom helt och hållet? ” Nej, för jag kan lugna er alla. Jag är vid mina sinnens fulla bruk, jag har inte tappat fotfästet. Utan naturlängtan här ovan är ett uttryck för min längtan efter att få spela teater igen, efter att få möta en publik, efter det meningsfulla med att skapa och göra Stadra till en levande plats igen. Och då kan väl sinnebilden av en natur som vaknar till liv vara på sin plats.
Den 11 april var det sagt att man skulle börja lätta på restriktioner. Men våra förhoppningar om att kunna planera en sommarproduktion grusades. Nu får vi vänta till 3 maj på ett besked. Måtte nu smittotalen gå ner, måtte vaccinet har börjat göra sitt, måtte myndigheter säga att vi vågar börja släppa på med publik, om än i liten skala.
Ständigt får vi tecken av publiken om hur de längtar efter att få komma tillbaka. Och det är mitt bränsle för att stå ut. Det blir balsam för själen med all denna myckna välvilja och kärlek som når fram till oss från publiken. Och i den välviljan och kärleken ligger också ett ansvar från vår sida. Vi får aldrig glömma att vårda och ta vara på det vi får, aldrig ta något för självklart. Men Landet Stadras marker blir gödda och får näring av allt detta. Och en dag blir det åter möjligt för de blommor som hos oss heter Teater (istället för ett latinskt i stil med Teatérum lyckadum) att åter kunna blomma, dofta och sprida gläjde. Och då Stadras porlande bäckar, de som kallas för skrattet hos en publik, åter kan höras. En stund av lycka, en stund av att få må bra, en stund av nya impulser och förvånande möten. Allt sånt som får livet att blomma och bli skönt. En tid när de blå stolarna i träden längs med väg 244 åter vajar för vinden och slagit ut i Stadrablått. Så ska det vara i Landet Stadra.
