Det är en ljuvlig, ljuvlig, ljuvlig morgon på Stadra. Solen vräker ner, det är lugnt och stilla. Isen ligger starkt så det skulle var finfint att komma ut på den ett tag och få lite sol i nyllet. I alla fall på något sätt komma ut och få frisk luft. Denna helg har jag föresatt mig att jag inte ska jobba, utan få koppla av. Har besök av Rune J, vi ska också göra en tur upp till Grythyttan för att äta glass.
I kväll är det Noranatt. Detta år deltar vi inte, det var nog mycket förra helgen med Shakespeare on ice. Däremot är jag anmodad att hålla ett invigningstal på en minut. Jag har en idé kring det, och jag undrar om Rune är med på noterna, för då behöver jag assistans. Vi får se vad han säger.
Igår var det bio. Järnladyn med Meryl Streep. Troligtvis är hon en av världens bästa skådespelerskor nu. Fullständigt formidabel, med begåvning att krypa under skinnet på en annan person. Att jag nästan tror att det är den personen. Som igår med Margret Thatcher. I vissa stunder såg jag inte att det var Streep utan trodde det var den förra premiärministern. Sen hade hon jobba med språket, en brittisk accent som bara studsade fram, och som i satsmelodi lät som Thatcher. Otroligt. Underbart att se en sådan film. Visst var det andra mycket bra också, men det är klart att detta blir Streeps film, inte tu tal om det.
Rune sa igår att han sett som en förtätning här på Stadra. Jag har aldrig velat gå in i några sådan resonemang, några sådan tänkesätt. Men när han sa det blev jag lite skrämd. Jag hoppas innerligt att detta inte går ut över att befinna sig här. Nu är det så att jag aldrig varit rädd i detta hus, det är ett snällt hus. Och den känslan hoppas jag och vill jag ska vara med mig. Det är den som gjort att jag har trivts så bra här.