Det är så fruktansvärt roligt att spela. Det är så skönt att få återupprepa. Att varje kväll gå in och undersöka något nytt, något man vill förbättra, något man vill utveckla. Att gå in och närvara på scenen. Vara där och spela inför publik. Det är verkligen, verkligen roligt.
Och det är en sådan resa att varje kväll möta Hjalmar Gullberg. Min upplevelse just nu är att han var så rik som man, att han som man hade så oerhört många fasetter. Det är inte vanligt att träffa på i den gängse mansbilden, som för det mesta snöper ihop en man. Reducerar honom ner i enskilda delar och hindrar honom att kunna ha många olika delar. Jag tror det är därför som män visar sig skakade och omslutna av vår bild. Jag tror samtidigt att kvinnor älskar att se en man som har många sidor. Och självklart försvara jag allas våra möjligheter att uppleva många sidor. Men när män kommer ut efter föreställningen och skakar av gråt, eller av någon upplevelse, då undrar jag vad vi åstadkommit för mirakel med det vi spelar.
Nu väntar vår andra spelvecka. Oerhört spännande. Jag längtar efter att få träffa mina scengestalter i morgon. Både Edvard Persson och Ivar Harrie.
Just nu läser jag Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar. En bok som blir till en fruktansvärd påminnelse om det som Ivar talar och slåss för och emot. Just därför är jag bara så inne i den boken och suger åt mig av texten.