Det är några dagar efter premiären nu. Jag försöker samla ihop mig själv, göra det självklart att vi nu går in i nästa skede och nästa andning. Att spela föreställningen. Det ska bli bra att gå in i föreställningsrutiner, att få spela.
Jag har haft jämt skägg idag med att hinna med. Vi har fått fem recensioner, som antigen är bra, väldigt bra eller en som bara är fullkomligt lysande. Se nedan, det Martin Dyfverman skriver och det han sa i radion. Jag kunde inte läsa upp den ordentligt för kamraterna, började bara gråta av rörelse av Martins ord.
Annars är det recensioner i DN, NA, Karlskoga Tidning och kulturdelen.com idag.
Publiken har gett oss sin hyllning. Det jag tränar mig i är att ta emot alla dessa vackra ord, allt stort som folk säger. Just nu är det lite svårt att värdera, verkligen förstå.
Fortfarande är det mycket, mycket trötthet i kroppen, jag skulle vilja sova längre men vaknar för tidigt med en massa snurr i magen.
Biljettadministration ska man väl inte förakta. Det har jag tagit i idag. Hjälpa till med reservationer.
”Hör musiken, söker efter orden”
Stadra sommarscen
Urpremiär 30 juni 2012
Stadra sommarscens tolkning av poeten Hjalmar Gullbergs livsöde är som en utsökt orkestrerad serenad.
Tonträffen, balansen och rytmiken är så klockren att jag bara sitter och njuter. Av varje sekund.
Agneta Pleijels nyskrivna pjäs har inte ett onödigt ord, regissören Johan Bernander är dirigenten som spelar lyhört på alla sina instrument. Det må handla om skådespelare, musik, ljus, dekor – de totalengagerade barnskådespelarna – eller allt det andra i denna fullkomliga helhet. Ja, till och med hunden på scenen är lysande!
Jag faller platt. Det här är den bästa ensemblen Magnus Wetterholm har samlat på sin gamla herrgård i Stadra. Ändå är det 15:e säsongen!
Flera av medlemmarna är gamla bekanta från någon av de tidigare hela 14 säsongerna.
Men här möter vi ett nytt, för mig i alla fall, ansikte: Susanne Gunnerssen, som spelar flera av kvinnogestalterna runt Gullberg. Men framför allt Greta Thott. Spritkassörskan som blev grevinna och Gullbergs älskarinna.
Gunnerssen är överväldigande. Vilken karisma, vilken eldighet och vilket allvar hon ger sin Thott. Och sen, i mörk peruk, en sårig Karin Boye på väg mot sitt självmord.
Ellen Hennig är en Stadrabekant som här gör flera kvinnor, alla med samma starka intensitet. Och hon sjunger en av Gullbergs dikter till den nyskrivna musiken av Anders Ortman. En underbar sång som klättrar i höjder till Hennigs klara röst. Hoppas den ges ut på skiva!
Åsså har vi förstås teaterdirektören själv Magnus Wetterholm. Det är så man drar lite efter andan när man förstår att han ska spela bland annat den frodige Edvard Persson. Det är liksom så långt ifrån den magre, kärleksropande Jaques Brel man kan komma…men Magnus Wetterholm gör – precis som sina andra roller – Edvadr Persson till SIN. Lite förstärkt mage, men han bara BLIR detta stora skånska sångarego – på ett helt underbart sätt. Sjunger dessutom några hela låtar i radions mikrofon för oss. Till läckert dissonanta ackord från Ortman. Lite att bre på, tyckte jag först, tills jag förstod att det är ju Gullberg som skrivit texten till ”Skånska slott och herresäten”.
För det är ju så, att Stadras uppsättningar också är lektioner i den svenska poesin och litteraturen. Tänk bara om ens egna svensklektioner i gamla läroverket hade haft bara en gnutta av den magi som Stadra strör – som ett gullregn över oss.
Wetterholm spelar också en av styckets lite överraskande huvudpersoner: Publicisten Ivar Harrie, studentkamrat och en som bidrar till att ge så mycket samtidshistoria till uppsättningen. Lika oväntat för mig är att litteraturprofessorn Olle Holmberg och hans fru får stor plats. Här är det Josef Säterhagen som koncentrerat spelar och med sitt sammanhang gör bilden av Gullberg tydligare. Pleijel har också funnit mycket stoff kan jag tänka i den bok som han skrivit om sin vän Gullberg, som han – sägs det här – delade ett lite svartsjukt förhållande till med sin fru…
Ja, Hjalmar Gullberg var en passionerad älskare. Det är en del av den spännande bild man får – av en poet som väl få har någon tydlig bild av. Snarast har han väl sjunkit undan i årens allt snabbare lopp. Men här radas förhållandena upp. Och tydliggörs med dikter som ofta är ljuvligt erotiska!
Detta är långt från den blide och ödmjuke poet som varit min enkla bild av Gullberg, även om jag vet hur han som chef för Radioteatern under kriget med glöd stod emot nazismen, ja, snarast organiserade en teaterns gerilla mot den.
(Här kan jag kanske få göra min enda invändning mot skildringen: Radiotjänst hette företaget på den här tiden)
Rune Jakobsson gör kraftprovet som huvudrollen Gullberg. Hans sätt att – i allt han gör – utan åthävor fullkomligt fånga in allt intresse, passar hundra procent här. Han låter oss ana – och ibland utläsa – så mycket och så mycket skiftande i Gullbergs natur.
För den var komplex. Han begrep nog inte själv vem han egentligen var. Pjäsen ger oss alla nödvändiga pusselbitar. På ett elegant och dramaturgiskt intelligent sätt. Tids –och miljöbyten går i och ur varann på ett okonstlat sätt. Greppet att låta Gullberg ständigt möta och vara med den pojke som är han själv är starkt gripande.
Gullberg var ett bortlämnat barn och sökte alltid sitt hem. Han längtade alltid bort, som det sägs i pjäsen här. För där fanns Hem. Det var först med Greta Thott som något rotfast uppstod. Hon fanns där. Även när han – med en obotlig sjukdom – gick i döden.
Om Agneta Pleijel fångat vem Gullberg var, det vet jag inte. Personen är i mycket en gåta även efter pjäsens slut. Men det är de flestas liv, tror jag. Men här får vi så mycket näring, så många aspekter , så många lyriska höjder och smärta att vi kan begripa också något av våra egna liv.
Som recensent kan jag bara avsluta med att tacksamt konstatera, att ni som sökte orden – lät mig finna musiken.
Martin Dyfverman