Men det blev väl så väldans lyckat igår. Där satt vi åtta personer, och gav liv stämning känsla åt Staffans pjäs. Jag vet inte vad Noraborna hade förväntat sig, om de satte kaffe i halsen. Det var ju Katta som hoppade jämnfota av glädje när jag sa titeln på pjäsen. Visst smaskar pjäsen i både här och där men likafullt. Det förtätade stämning som växte sig allt starkare och starkare. Jag tror att alla var nöjda och glada, av oss som framträdde. Att publiken fick sitta ner och ta in pjäsen under de två timmar som den varade var kanske ovant. Jag sa att jag tycker detta är en form av levande radioteater.
Däremot var jag fullständigt slut när jag kom hem, fattade inte att detta tog så oerhört mycket kraft. Jag bara var trött, trött, trött.
Nu väntar Svalbo, reading 26 april, då med Den itusågade damen.
Idag började Katta. Kändes som en befrielse. Att inte behöva jobba helt ensam. Och att det är någon som håller pli på mig. Eller som kan säga: nu tar du tag i det och det. Jag behöver det så väl.
Sara L var uppe, dels skulle vi tala vidare om utskicket, dels ska hon hjälpa till med inscaning av bilder. Jag gillar henne väldigt mycket, det får jag säga. Och jag berömde henne som sjutton idag också. Man ska, det borde vara lag på det, man ska dela av sig med beröm när man uppfattar en gott arbete. Verkligen.
Måste fortsätta med annat. Har tusen miljoner saker till att uträtta. HUVA!