Bertil saknar sin hund. Det var hans bästa vän. Ludde var gammal och sjuk och hade ont, det var dags att dö, men det är ändå väldigt sorgligt när någon går bort.

Två ensamma gubbar träffas på en bänk i en park. I sorg och ensamhet uppstår ett möte. För fantasin finns kvar och blir nu som en tröst när de leker att Albert blir en hund. Ludde är nu tillbaka och gör konster för Bertil igen. Vacker tass. Snurra höger, snurra vänster. Duktig vovve. Och slick på munnen.

Och Bertil leker att han är Elsa, en prinsessa, och Alberts kära barnbarn. Bänken blir en båt och de seglar över Atlanten till Amerika för att få träffa Elsa igen. Det blir en resa med många strapatser, ett riktigt äventyr, pirater och sjöodjur. Och ett kärt återseende med Elsa, nästan som i en saga.

Albert blir hungrig. Det kanske är dags att vända tillbaka till hemmet. Personalen undrar nog var han är, de kanske blir oroliga och ringer polisen.

Albert och Bertil bestämmer sig för att träffas nästa dag igen – och rymma. Då ska de besöka Ludde i sin hundhimmel. Till detta behövs en raket, en rymmraket. Tio, nio, åtta, sju…

Vad som händer sedan får publiken själva fantisera ihop. Det handlar om lek och fantasi som helande kraft i tider när man kanske har det svårt.