Visst tar det tid med bloggande och med facebook men det är förbaskat kul och stimulerande. När jag hela tiden måste hålla ångan och tågan uppe för egen maskin, driva, driva, driva, för att det ska bli något och samtidigt jobba från detta håll av världen, så behöver jag stimulans utifrån och det får jag genom facebook. 

Kulturarbetare i Nora hade årsmöte igår. På avdelningen personliga berättelser, som vi ska ha med vid varje träff, så berättade P-A om när han och Liv hölls som gisslan på Sao Tomé, där de bodde i början på 80-talet. Snacka om att det var en rafflande historia. Det är alltid lika intressant att ta del av någons berättelse, få höra om lite vad som hänt där bakom. Att vara fast i Afrika utan pengar och fråntagen sitt pass, i händerna på makthavares godtycke. Jojo!!! Han är en otroligt generös person, och visst blir man på gott humör av honom. Tack P-A!!! Bravo.
Haft mailkontakt med Staffan G. Bravo. Har skrivit till honom och berättat att vi startat ett StaffanG-Universitet här i Bergslagen. Tänker på det vi brukade skoja om på scenskolan, att jag uråldrig gick runt och guidade på ett museum över honom. Stapplandes fram med käpp, guidandes runt. 
Ska nog ringa Nimpiliman. Och ringa Ia. Så söta flickor, så begåvade skådespelerskor! 
Jag vill skapa liv ikring mig. Liv, händelser, meningsfulla sammanhang. Med teater så gör vi det. Det blir liksom mening med det. Och. Jag anser att teater måste vara i synnerhet och inte i allmänhet. Jag vill “besmitta” den med det personliga. Att publik ska kunna känna att detta är något speciellt. För dem. Det går inte att göra saker i allmänhet.
Fasen vad jag ser fram emot lördag. Bravobravissimo eller vad jag ska säga. 
Det här blev ett riktigt bravobloggmeddelande. Bravo. Som föresten är ett roligt ord om man smakar på det.