Då gick jag över en barriär idag. Cykelbarriären.
En tur upp till Grythyttan är 42 km t.o.r. Nu ska sägas att jag verkligen undrade hur det skulle gå uppför och nedför dessa enorma backar. Nej, det klarar jag inte ännu att cykla uppför de riktigt branta. På ett sätt var det väl lite dumdristigt att ge sig ut denna relativt långa sträcka när jag inte varit ute i spåret tidigare. Men jag hade ett mål, och det var att komma upp till Neerings och få en glass.
Vädret har varit som en dröm. Solsken, vindstilla, varmt ute. Det är inte alltid jag kan se hur vackert det är vid Stadra men idag kunde jag det. När hela sjön ligger som en spegel och är så intensivt blå. Då mår själen gott.
Håller som bäst på med boken om Gertrude och Alice. Läsningen är mycket givande och mycket inspirerande. Idag har jag förstått hur stor kärlek det var dem emellan. Ja den var verkligt stor.
Alltså, denna sadel på cykeln är väl inte världens bästa, det kan man lugnt säga. Även om det är originalsadeln på min NK cykel så måste den bytas. För det värker i baken och det är väl tur att ingen ser mig idag när jag går lite för bredbent.
Godnatt!