Morgon. Vitt utanför fönstret. Vitt, vitt, vitt, vitt. Färgen grön som är så självklar om sommaren tycks inte existera nu.
Skrivbordet är åter i kaos. Måste arbeta upp det idag. Men framför allt vill jag inte träffa en kotte utan få tid med mig själv och mina texter. Ord är så intressanta och spännande att alltid upptäcka. Det var ett tag sedan jag hörde Inga Tidblads monolog ”Älskling” där hon leker med undertexter. För cirka 40 år sedan så släppte föräldrarna ut mig på grönbete, lät mig ensam lifta upp till Filipstad för att se Inga Tidblad i hennes Fem kvinnoporträtt. Och jag in i logen efteråt, buga och tackade för föreställningen ”Tack fru Tidblad. Och kan jag få en autograf av fru Tidblad” ”Ja det ska du så gärna få lille vän” och så klappade hon mig på huvudet. Ett gott minne. Hur många föräldrar släpper iväg sitt 10-åriga barn att lifta idag, och till det i smällkalla februari. De gamla skådespelarnas sätt att behandla ord är för det mesta fantastiskt. Jag kan höra deras röster inom mig. Toivo Pawlo. Vilken röst. En röst är som ett fingeravtryck! Så absolut personlig.