Så här lycklig ska man vara. Man ska vara och man blir. På ett rasande gott humör när man upptäcker att det finns en bar och ett kafe som är uppkallat efter en . Men är det nödvändigt att åka ända till Bosnien Herzegovina för att upptäcka en sådan skylt. Det är spännande att vara på semester i Kroatien. Skyltarna på bilarna är helt annorlunda än i Sverige. Bilarna kommer från helt andra länder, och det är lätt att fantisera om människor och platser. Det här skrivs väl som en besvärjelse, över att få resa, att få upptäcka, att få se och lära.
Exempelvis. Denna ljuvliga känsla att få sätta sig på ett tåg. Fara iväg ner i Europa. Hur tåghjulen sjunger mot rälsen. Att få utöva favorithobbyn: att få tjuvlyssna på samtal. Åter något för fantasin. Att få dagdrömma. Om man sedan blir mött på en station. Vid framkomsten. Som när Dieter möter i Wien. Att gå av vid Westbahnshof och sedan ta sig ut till Hietzing. Länge sedan jag kunde ta mig till Wien. När kan det bli härnäst. Wien är en formidabel stad, men man ska bakom kulisserna, bakom myten. Ständigt dessa schabloner och myter. Som med Nora där man älskar det pittoreska. Batchi. Det finns inget pittoreskt. Det kan finnas skönhet men inte något anno gammeldags-underbar myt- å så lyckliga vi är. Batchi, det var vad Ditrich sa när jag hävde ur mig något sånt där storsvenskt någon gång. Apropå Diterich. Norrköping. Och så. Ja det får jag då säga var märkligt att Sara L bor i samma hus som jag bodde i. Av alla lägenheter och alla hus i hela den staden så är det just Hospitalsgatan. Wunderbar.
Mat. Jag måste äta mat. Det börjar dofta ur ugnen. Hungrig. Ja.