Söndag mitt på dagen. Det är sol ute, och det är något så vansinnigt skönt. Hela kroppen tar in det.
Fredag – föreställning i Nora, ett arrangemang av teaterföreningen. 88 smöriga minuter med tangotanten med Bodil Bendixon. Hon sjunger väldans bra, och hon har en snygg timbre i rösten. Därtill är Bodil en tuff dam och det är en kombination som blir spännande. Det kom mer publik än vi trott och det är jag så glad för, det blir så varje gång, när man ska gå i god för något. Säga att detta är en bra artist, en bra skådespelare. Det är viktigt då att publiken är nöjd, att man kan står för föreställning, att det är en lyckad kväll. Det var mycket att göra under kvällen och jag kände mig lite ensam. Elin behövde gå hem, hon var trött efter allt nytt som hon sak sätta sig in i som kultursekreterare. Men det blev lite ensamt att känna att det enbart blev jag som var ansvarig. Nu är detta klart och jag har redan skyltat om i skåpet. Fast jag trodde att jag inte skulle kunna för en nyckel var plötsligt borta. Och som jag letade och letade och letade. Då är det bara att ta till vad syrran säger. Saker har inte ben. Nej faktiskt inte. Efter mycket, mycket letande hittade jag nyckel fastkilad bakom elementet i hallen. Jag har fått upp plakatet (snyggt ord) om vår reading 31 mars. La strada är ju en förfärligt rolig pjäs, hoppas att det kommer folk. Alla verkar på bra humör av de medverkande. Bra.
Lördagen var jag in till Örebro. Gick på vernisagen av Elisabeth Olsson Wallins utställning, den som startade i Norrköpin: In hate we trust. Jag har aldrig varit med om maken hur en utställning påverkat mig. Jag blev nästan utslagen, kockad, som en knytnävslag när jag gick in. Mitt i allt detta starka finns likafullt en sådan skönhet. Hon är bländande i det hon gör, djupt påverkad av barockens måleri och framför allt ljussättning. Caravaggio. Som jag sedan länge tycker är så ljuvlig. Men då, i denna skönhet, att kontrastera med detta raseri och denna smärta, detta hat som man inte kan förstå varifrån det kommer. Varför hatar man så oresonligt. Som går över alla gränser, som gör att man tar till vilka medel som helst. Om det nu är någon som läser denna blogg, och som vill ta till sig något speciellt. Kära du. Åk in till Länsmuseet i Örebro och se en utställning som inte lämnar dig oberörd.
Plötsligt blir museet en institution i tiden, ger en utställning som ställer frågor. Jag ska se om den här. Jag är glad att jag fick tacka Elisabeth O-W direkt, hon är en märkvärdig människa. Det var också något speciellt att höra henne inviga och berätta om fotografiernas tillkomst. Och där stod denna lilla späda Maria Uddén, tillförordnad chef som jag uppfattade det men det är jag osäker på, där stod hon och bara talade med den absolut största självklarhet. Och där var en poliskonstapel, ifall det skulle uppstå några oroligheter. Mycket märkligt alltsammans.
På kvällen hemma hos Eva H tillsammans med Katta. Schlagerfestivalen, med final. Vilken cirkus, stort pådrag. Allt är inte roligt i denna form av nöjeslördag, men det mesta.
Och Malena vann!!!! Roligt. Det är en låt som sticker ut och som har en galenskap med operaröst och med dessa masker. Hoppas att det går vägen i Moskva.